Tillgänglighet

En grundläggande princip i webbriktlinjerna är tillgänglighet. Den övergripande rekommendationen är att utgå från WCAG 2.0 nivå AA (Riktlinje 1). Då får man ett webbinnehåll med bättre kvalitet, strukturen och koden förbättras samtidigt som fler kunder och arbetstagare kan använda tjänsterna. Dessutom ökar sökbarheten.

Tillgänglighet är nära kopplat till principen att webbplatsen ska vara användbar, vilket innebär att alla oavsett funktionsförmåga ska kunna använda det webbgränssnitt som erbjuds.

Tillgänglighet är en mänsklig rättighet och en del av socialt hållbar utveckling

Tillgänglighet är en fråga om mänskliga rättigheter. Regeringens funktionshinderspolitik bygger på FN:s konvention om rättigheter för personer med funktionsnedsättning som Sverige har anslutit sig till och förbundit sig att följa.

För att följa upp och bevaka tillämpningen av konventionen finns en särskild kommitté (Committee on the rights of persons with disabilities) som gett ut en så kallad allmän kommentar om tillgänglighet där konventionsstaterna vägleds i hur de ska arbeta med tillgänglighetsfrågor. Kommittén menar bland annat att tillgänglighet är en väsentlig del av en socialt hållbar utveckling.

Tillgänglighet är en genomgående princip i konventionen. När nya produkter och tjänster utvecklas ska det alltid finnas en strävan att uppnå det ”universellt utformade”, vilket betyder att nya produkter, miljöer, program och tjänster ska kunna användas av alla i största möjliga utsträckning utan att det ska behövas någon anpassning eller specialutformning.

Genom artikel 4 åtar sig konventionsstaterna att främja ”universell utformning” när nya normer och riktlinjer utvecklas, och att vidta åtgärder för att säkerställa att personer med funktionsnedsättning får tillgång till internet samt annan informations- och kommunikationsteknik på lika villkor som alla andra.

I artikel 5 beskrivs det yttersta ansvaret att vidta skäliga åtgärder för tillgänglighet för att avskaffa diskriminering.

I artikel 9 som är konventionens särskilda artikel om tillgänglighet, lyfts internet och informations- och kommunikationsteknik fram. Grunden är att konventionsstaterna ska identifiera och avlägsna alla hinder för tillgänglighet samt utveckla och följa upp miniminormer för tillgänglighet. I artikel 21 om yttrandefrihet och åsiktsfrihet samt tillgång till information, lyfts tillgänglighet fram som en förutsättning och krav för format, teknik och internet.

Tillgänglighet på webben är en fråga som EU värderar högt. Sedan 2016 finns bl.a. ett EU-direktiv om tillgänglighet avseende offentliga myndigheters webbplatser och mobila applikationer. Och även EU har anslutit sig till Konventionen om rättigheter för personer med funktionsnedsättning.

Policy i Sverige

De här webbriktlinjerna beskriver hur en organisation bör arbeta med sina webbplatser. När man planerar och genomför ett webbprojekt är det viktigt att göra rätt från början samt utgå ifrån att människor är olika och har olika förutsättningar, behov och önskemål, oavsett vilken målgrupp man har.

Offentliga sektorn har ett särskilt ansvar för tillgänglighet eftersom det är en del av arbetet med att säkerställa mänskliga rättigheter. Alla statliga myndigheter ska enligt förordning (2001:526) om de statliga myndigheternas ansvar för genomförandet av funktionshinderspolitiken verka för tillgänglighet, göra inventeringar och ta fram handlingsplaner. Även andra organisationer bör koppla sitt tillgänglighetsarbete till socialt ansvarstagande, dels för att förebygga diskriminering och att nå alla sina intressenter, dels för att säkerställa en socialt hållbar utveckling.

Ett bra underlag för tillgänglighetsarbetet är Myndigheten för delaktighets Riktlinjer för tillgänglighet – riv hindren. Riktlinjerna hänvisar till webbriktlinjer.se för tillgänglig webb.

Myndigheten för delaktighet bevakar statliga myndigheters tillgänglighetsarbete löpande och publicerar resultaten i rapporten öppna jämförelser.

Bristande tillgänglighet som diskrimineringsform

Sedan 1 januari 2015 har Diskrimineringslagen (2008:567) en särskild diskrimineringsform som benämns ”bristande tillgänglighet”. Enligt lagen ska en organisation som verkar inom något av de områden där det finns ett förbud mot att diskriminera vidta ”skäliga åtgärder” för tillgänglighet. Utgångspunkten för vad som är skäliga åtgärder är de bestämmelser som finns i lagar, förordning eller annan författning om tillgänglighet i Sverige och EU. På områden där det saknas bestämmelser kommer förbudet innebära att de åtgärder som görs för tillgängligheten som kan krävas ska vara av enkel beskaffenhet.

I motiven till förbudet nämns inte särskilt webbplatser eller andra webbgränssnitt, men det finns exempel på tillgänglig information och kommunikation, exempelvis:

  • Information i alternativa format, till exempel i storstil (text med en större teckenstorlek än den brukar vara), eller på daisy (text inläst på CD-skiva med goda sökmöjligheter).
  • Tillgång till olika kontaktmöjligheter, till exempel via e-post och personlig service.
  • Möjlighet till en avskild plats för samtal vid kontakter med en myndighet.
  • Alternativa sätt att tillhandahålla biljetter.

I Arbetsmiljölagen och i förordning 2001:526 med ansvar för statliga myndigheter finns bestämmelser som omfattar webbgränssnitt och som kan påverka tolkningen av vad som kan bedömas vara skäliga åtgärder för tillgänglighet enligt nya Diskrimineringslagen. Ansvaret enligt Arbetsmiljölagen kan till exempel omfatta intranät eller andra webbaserade gränssnitt för administration. Arbetsmiljöverket har dessutom tagit fram råd och riktlinjer för datorarbete.

Arbetet med att göra webbplatser tillgängliga har varit en rekommendation för statliga myndigheter sedan tidigt 2000-tal. För de myndigheter vars verksamhet lyder under något område där diskriminering är förbjudet enligt nya Diskrimineringslagen kommer kravet på att vidta skäliga åtgärder för tillgänglighet tolkas mot bakgrund av ansvaret i förordning 2001:526.